HASSLARP
Ortens tillkomst
Enskiftet i Kattarps socken 1826, järnvägens tillkomst 1885 och sockerbrukets lokalisering 1895 är tre historiska händelser som ledde fram till att Hasslarp uppstod.
Namnet Hasslarp fick orten dock först 1898. Byns gamla namn var Lyckåker.
Detta namn är lite av en tautologi eller upprepning, eftersom ordet ”lycka” betyder en inhägnad åker.
År 1826 fanns endast två gårdar inom det område som efter enskiftet blev Lyckåker.
Man uppskattar att det bodde 26 personer på dessa båda gårdar.
Lyckåkers järnvägsanhalt på Skåne-Hallands järnväg placerades alldeles väster om landsvägen till Helsingborg som då var en del av gamla ”Västkustvägen” från Göteborg.
Folkmängden hade efter järnvägens tillkomst börjat stiga en del.
När Nordvästra Skånes Sockerfabriks AB 1895 beslutade att bygga ett sockerbruk i Lyckåker, bodde här drygt 120 personer fördelade på ett trettiotal familjer. Därefter tog befolkningstillväxten verklig fart.
Redan 1896 fanns 185 personer mantalsskrivna i byn; 1897 var siffran uppe i 490 och år 1900 bodde det omkring 650 personer i samhället.
Skolor och ett flertal enfamiljshus tillkom i början av 1900-talet, medan flerfamiljshus började byggas på 1940-talet. Hasslarps Folkets park invigdes 1909 och utgör i dag ett välbevarat exempel på förra sekelskiftets folkrörelsearkitektur. Invånarantalet den 31 dec 2010 var 474.
Sockerbrukets utveckling
För sockerbrukets lokalisering hade själva byn ingen betydelse.
Det var kommunikationerna, det kringliggande jordbruket och närheten till Hasslarpsån som avgjorde företagets val av plats.
Däremot påverkades byn kraftigt av sockerbrukets utveckling. Bruket planerades som ett andelsföretag; det första inom svensk sockerindustri; med betodlarna själva som ägare.
Namnet Lyckåker ansågs vara ett gott omen och särskilt passande för en fabrik som skulle tjäna betodlarnas intressen och inte storkapitalets.
När driften sattes igång ändrades därför bolagsnamnet till Lyckåkers Sockerförädlings AB.
Det gick dock trögt med andelsteckningen, så man blev tvungen att skaffa kapital även från annat håll. Medlen förslog inte heller till ett bostadsbyggande itakt med fabriksbygget. Snart uppstod också störningar vid bruket.
Produktionen kunde inte följa de uppgjorda planerna, som gick ut på att raffinaderiet direkt skulle ta emot den halvflytande sockerkristallmassa som råfabriken framställde utan mellanliggande centrifugering till lagringsdugligt råsocker.
Raffinaderiet hade alltför liten kapacitet. Istället kom överskottsmassan i jäsning och vällde över alla bräddar, rann ut i marken och över hela fabriksområdet.
Stanken av den jästa massan låg tung över nejden. Även lagringen av betorna vansköttes och de sammantagna missgreppen gjorde på kort tid situationen ohållbar.
Knappt ett år efter starten gick företaget därför i konkurs.
Det fanns också djupare bakomliggande orsaker till misslyckandet såsom motsättningar inom styrelsen och mellan de olika ägarintressena.
Emellertid lyckades man omsider få fram nytt kapital så att företaget kunde rekonstrueras. Det fick nu namnet Sockerfabriks AB Union och skulle längre fram bli en viktig del av Svenska Sockerfabriks AB (SSA).
Lyckåker blir Hasslarp
I folkmun ledde brukets motgångar till att byn efterhand kallades för ”Olycksåker” vilket ytterligare satte orten i dålig dager.
Det nya sockerbruksbolaget krävde därför att orten skulle döpas om.
Namnet Lyckåker fanns dock kvar som järnvägsadress. Gång efter annan vädjade man till järnvägsstyrelsen om ett nytt stationsnamn.
Man kom även med egna förslag, däribland ”Wege”, med hänsyn till stationens läge nära Vege å.
När SJ till sist gav med sig godkändes dock inget av bolagets förslag.
I stället bestämdes att Lyckåker skulle heta Hasslarp – ett namn som inte vann företagets gillande, då det redan fanns ett Hasslarp på andra sidan ån i Kristianstads län.
För SJ var denna geografiska koppling tillräcklig för att byta namn till Hasslarp. SJ hade sista ordet och krävde dessutom ett vederlag på 20 000 kronor, utgörande ersättning för de kostnader som nya trycksaker med anledning av namnbytet drog med sig. Det nya namnet gällde från 1898.
Källa: Helsingborgs Stad, Bevarandeplanskommiten
